Vill inte vara hemma. Orkar inte ha en dement tant runtspringandes som jag knappt känner :( nu låter jag så hemskt taskig men så ere. Blir så irriterad på att pappa ska hålla på att envisas också, att han jämt ska ta på sig så jävla mycket ansvar. Det handlar ju om 4-6 veckor. Kommer hinna dö innan dess... Eller är det jag som håller på att bli höst/vinterdeppig?! Blir tokig på denna liknande hormonrubbning. Gråter, är glad, får ångest en kolossal blandning av allt på samma jäääävla gång.

Allt har bara gått fel den senaste tiden.

Vill sova bort dagen med ska väl iväg och träna innan pojken slutar jobba. Ska bli så fruktansvärt skönt att jobba onsd -lördag, slippa vara hemma. (Visserligen kommer jag nu en vecka framåt bo med Thomas i hans brorsas hus (vi ska vakta den medans dem är utomlands) ska bli SÅ skönt :)

Nu får jag se vad jag hittar på. Tjing.